fredag, juli 15, 2011

Första semesterveckan: Visby

Förra veckan var jag i Visby, på Almedalsveckan (”politikerveckan i Almedalen”)! Jag åkte dit helt privat, på politisk semester, tillsammans med en studentkårskollega, boddde i tält och ägnade mig åt politisk fortbildning genom att gå på många intressanta seminarier.

Som vänsterpartist är man matad med tanken om att Almedalen är något dåligt. Det är en arena för företagen och borgarna, sägs det, där vanliga människor och vi som är vänster inte passar in. Det skrivs spaltmeter av analyser av fenomenet Almedalsveckan. Folk bojkottar och vägrar åka, andra lägger hundratusentals (miljoner?) i marknadsföringsbudgeten på dessa fem dagar.

Jag hade en väldigt trevlig vecka i Visby! Det var lärorikt och intressant, men framförallt roligt! Att springa på politiska (och andra) kändisar i varje gathörn är inte bara spännande, utan avdramatiserar synen på det politiska ledarskapet för oss som är där under veckan. Helt plötsligt går Gudrun Schyman runt på gatorna i Visby och man kan gå fram och hälsa. På båten hem bytte vi några ord med Juholt. Men jag slås ändå av vanligheten på Almedalsveckan. Visst, det är gratis alkohol varje kväll och gratis lunch (om man kommer i tid till lunchseminariet...). Och gratis frukost, men det är ju inte ett särskilt ovanligt koncept i verkligheten heller. Nej, det är det inte så många ”helt vanliga” väljare på seminarierna i Visby, men stan kryllar av samhällsintresserade personer som åker till Almedalen med en intresseorgansation, som Lärarförbundet och KRIS, för att nämna två organisationer som syntes i stan hela veckan. Deras företrädare gick runt med t-shirtar och informationsmaterial för att prata med politiker och andra opinionsbildare, långt från den bild av flärd och gratismingel som den gängse bilden av Almedalen är. Det stora värdet med Almedalen är mötesplatsen, alla olika åsikter och organisationer på samma plats samtidigt.

Är politikerveckan i Visby bra eller dålig? Jag tycker utan tvekan att det är bra. Inte nödvändigt för demokratins överlevnad, men definitivt ett led i att behålla dess styrka. Vissa saker behöver lösas för att veckan ska bli ännu bättre och folkligare: fler billiga övernattningsplatser (i ex. skolsalar) för framförallt samällsintresserade ungdomar, och billiga lunch- och middagsmöjligheter (som inte innebär snyltande på gratismat. Jag saknade en falafelvagn!). Nästa år hoppas jag få se fler vänsterpartister, gärna i enhetliga t-shirtar, och ett alkoholfritt vänsterpartimingel (ja, ett mingel. Det är ett fint ord) där vi kan bygga en bra identitet och gemenskap som vänsterpartister på plats i Almedalen. Som politiskt parti måste vi vara med där det händer, synas och sätta vår prägel på spektaklet!

måndag, juli 11, 2011

Lite varmvatten vore trevligt, tack

Detta inlägg är skrivet något i affekt, då min lägenhet, återigen, inte har något varmvatten och kontaktmöjligheterna med LKF är klart begränsade.

Lunds kommun utsågs precis innan sommaren till ”bäst på e-demokrati” av en forskare vid Mittuniversitetet. Vi var många som tittade på varandra med stor förvåning när detta påtalades under budgetfullmäktige. Det måste ju vara ett skämt, tänkte vi. Kommunens hemsida är ju, fortfarande, trots att den gjordes om för ett år sedan, mycket svåranvänd, min lund.se-mejladress tog år att få att fungera och Lunds kommun finns inte på varken facebook eller twitter. Hur kan någon påstå att vi är bra på e-demokrati? Det kan ju inte bara handla om att det går att skriva ut blanketter för att ställa sina barn i förskolekö, via internet?

Just nu hade jag gärna sett att kommunen, och även kommunens fastighetsbolag LKF, hade ett twitterkonto*. Det går nämligen inte att varken mejla eller ringa till LKF på ett vettigt sätt. Mitt områdeskontor i Södra Sandby har öppet 7.30-9 (endast, förutom första vardagen i varje månad då de har öppet någon timme på kvällen – herregud, vem håller koll på om det är första vardagen i månaden?). LKF svarar inte på mejl, varken på områdeskontorets mejladress eller på info-adressen. Och som sagt, varken facebook eller twitter.

Jag har, återigen, inget varmvatten i min lägenhet i Revingeby. Det har att göra med strömavbrott, har jag förstått (men jag förstår inte det tekniska sammanhanget). Eftersom klockan är efter 9, det inte är första vardagen i månaden, LKF inte svarar på mejl och kommunen inte går att nå via sociala medier, får jag alltså sitta här och vänta till LKF själva kommer på att det inte finns något varmvatten och kommer hit och fixar det.

Herregud. Lunds kommun! Kom in i 2000-talet, för guds skull. Jag vill kunna kontakta er, om inte dygnet runt, så i alla fall klockan 10.30 en måndag i juli! Och så vill jag ha varmvatten, tack.

* Jämför med exempelvis SJ, som man kan twittra och få svar direkt, om man har frågor och synpunkter, eller, mitt senaste exempel, Destination Gotland, som inom ett dygn svarade på min kommentar om servicen på båtarna, via facebook.

måndag, juli 04, 2011

Omstart

Jag var i Helsingborg och fikade med mina vänner från gymnasiet (tio år nästa år...). Vi skålade i cola och kaffe: för nya tider och omstarter. Helt plötsligt slog det oss, när vi satt där, att vi alla var påväg att avsluta och påbörja nya saker.

Tre år och tre olika uppdrag, varav två som heltidsarvoderad, inom Lunds kårvärld. Kapitlet avslutades 30 juni, efter två månaders mental träning för att acceptera att det är slut, att det är okej att det är slut och att det kanske till och med bra att saker tar slut. Nu lever jag inte längre i två olika politiska världar till hösten, utan tack och lov bara i en.

Kårvärlden är speciell. Avsaknaden av partipolitik är på samma gång befriande och frustrerande. Man slipper (oftast) stora uppsättningar av ramar och mallar och har ett friare arbetssätt och diskussionsklimat. Samtidigt, hyckleriet i att kårerna inte skulle vara politiska. Flera kårordföranden under året som gått har eller har haft politiska uppdrag och medlemskap, vissa är öppna med det, andra lite mindre. Kårernas företrädare är en priviligerad skara. Inte bara det att vi får gratisluncher, middagar, får vara med på akademiska högtider och bjuds på bubbel när det händer bra saker, vi står också väldigt nära maktens centrum på universitetet, med representanter i den yttersta ledningen och med ett medbestämmande som fackföreningarna bara kan drömma om. Vi har maktens öron; ett snabbt samtal, meddelande på facebook eller sms räcker för att saker ska hända. Det är inte precis så det funkar ute i den verkliga världen.

Men en sak är densamma i mina två världar. Det är små världar, begränsad till ett fåtal människor, som träffas väldigt mycket. Konflikterna, skitsnacket och relationerna frodas, i Partiet såväl som i Kåren. Och jag gör på samma sätt varje gång: Kör på, dygnet runt till det att det kraschar, byter arena och gör samma sak igen...

Vi byggde en helt ny organisation under året som gick. Vi tog det bästa ur två organisationer, och lämnade det sämsta på historiens skräphög. Mycket blev bra, mycket hade kunnat göras bättre. Kårvärlden bygger på ettåriga uppdrag, och jag lämnar nu vidare. Till de bästa. Med en djup suck och ett stort leende. Till hösten ska jag bli en bra kommunpolitiker igen. Men först, hux flux lite Almedalen. Och sedan en lång och intensiv paus.