Idag har ettårsminnet efter terrorattacken i Oslo och massakern på Utöya uppmärksammats. Jag har inte lyssnat eller tittat särskilt mycket, bara på minnesceremonin från Utöya. Det var en fantastisk ceremoni, enkel, fin och med ett politiskt budskap om fortsatt, och starkare, kamp mot rasism och fascism. Mikael Wiehe representerade Sverige på ett utmärkt sätt.
Det är många tankar som far genom huvudet när man tänker på attentaten i Norge. Det fruktansvärda i att så många människor förlorade livet, paniken och ångesten på ön under den timmen som gärningsmannen gick runt, osäkerheten hos de anhöriga innan alla på Utöya och i regeringskvarteret hade återfunnits och sorgen som tog sedan vid.
Jag kommer tydligt ihåg vad jag tänkte på den dagen och veckorna efter. Jag följde norska nyheters webbsändning om bomben i Oslo från partilokalen på fredagseftermiddagen. Jag var där en kort vända för att fixa något, innan jag tog tåget till min syster i Växjö. Reaktionen på bomben i Oslo var bestörtning, att terrorattentat nu hade nått Norden och våra ganska måttligt bevakade politiska kontorsbyggnader. En dyster framtidsbild tornade upp sig med mer och hårdare bevakning, och svårare för medborgarna att ta del av den politiska debatten och träffa politiska företrädare. Webbsändningarna gick inte att följa på tåget, och jag övergick till twitter som informationskanal. Jag såg Ali Esbatis meddelande om att han inte var i Oslo och därmed långt från händelsernas centrum. Men det kom snart tweets om Utöya, och uppmaningar om att inte ringa folk på ön. Jag hetsuppdaterade Aftonbladet och twitter under hela tågresan, frustrerad över att det var så svårt att få överblick och bekräftad information om vad som hänt. Som det ju alltid är i katastrof-situationer. Dagen efter, på lördagen, vaknade vi till det fasansfulla beskedet om 70 döda på ön. Jag var borta hela dagen, och på eftermiddagen hade facebook och twitter svämmat över av analyser, anklagelser och recensioner av det där manifestet.
Dagarna efter, och under det år som varit, är det några saker jag har tänkt på:
Skandinaver kan vara terrorister. Efter den 22 juli 2011 är det svårare att förknippa terrorism med personer med en viss etnicitet, hudfärg eller religionstillhörighet. Det är inte längre bara något som vi vet är sant, det är också som vi nu faktiskt har sett och upplevt, inte bara i Norge utan även de senaste dagarna i massakern på bion i USA. Även journalister blev medvetna om risken med förhastade slutsatser och vi fick bekräftat vår vetskap om existensen av en våldsam högerextremism och vårt ansvar att bekämpa den, alltid. Jag tycker detta var speciellt viktigt, eftersom jag som islamologi-student har haft många diskussioner om islamofobi, islamism och terroranklagelsernas inverkan på vanliga muslimers dagliga liv.
Hotet mot det politiska arbetet. En av de mest skrämmande sakerna med massakern på Utöya, men även med bomben i Oslo, är gärningsmannens uttalade mål att attackera politiker och politiska aktiva personer, med hjälp av det yttersta maktmedlet: våld och terrorism. På Utöya dödades många ungdomar ur en ung generation politiskt aktiva och intresserade - blivande norska politiker. I det norska valet den hösten fanns luckor på kandidatlistorna, med namn på personer som inte längre levde. Likheten mellan dessa ungdomar och mig själv och mina vänner kändes mycket stor: Unga personer med politiska uppdrag som vi brinner för och där vi vill göra en insats för ett bättre samhälle.
Det finns i en otrolig styrka i solidaritet. Minnesceremonierna dagarna efter 22 juli visade det så tydligt att tillsammans är vi starka. Ett helt land slöt upp bakom de drabbade, från den högsta politiska ledningen till vanliga personer som lämnade blommor och hjälpte till på olika sätt. Budskap om att kärlek segrar över hat skickades ut över världen, på ett sätt som verkligen imponerade. Kraften i gemenskap och solidaritet, mellan människor med olika bakgrund men samma mål och önskan om ett fredlig och demokratisk värld, var starkare än många säkert anat. Nu gäller det att hålla kvar denna vilja till gemenskap, samarbete och solidaritet.
Det kunde vara jag. Jag gick med i Ung Vänster relativt sent, 2002, 18 år gammal. Jag har bara varit på ett liknande sommarläger, Ung Vänsters socialistiska festival 2002 i Grytgöl. Så det är inte helt sant att det kunde ha varit jag, men det kunde ha varit Ung Vänster. Massakern på Utöya var riktad mot socialdemokratin, en gren av samma arbetarrörelse som mitt eget parti är en del av. Hatet, som nu riktades mot AUF, kunde lika gärna riktats mot SSU i Sverige, Ung Vänster eller vårt systerförbund i Norge, SU. Jag känner ingen som har varit på Utöya, men jag har bekanta som varit på SU:s liknande läger i Norge. Och det kunde hänt där.
