Idag var Anton Abele, moderat
riksdagsledamot, sommarvärd i Sommar i P1. Lyssna på programmet. Abele inledde sin politiska aktivitet genom att starta en
facebookgrupp mot gatuvåld för några år sedan. Efter valet 2010
blev han Sveriges yngsta riksdagsledamot någonsin. Facebookgrupper
och luddiga budskap om fred och frihet är en diskussion i sig, och
Abeles sommarprat är värd en egen diskussion.
Abeles en och en halv timme långa
sommarprat innehöll, förutom en biografi med personlig kavalkad
genom viktiga händelser i livet (som alla nya sommarpratare gör),
en kritisk diskussion om politikerrollen och politikernas vardag. Den
senare mynnade ut i att Abele berättade att han inte kommer att
kandidera till ytterligare en mandatperiod i riksdagen.
Eftersom jag själv funderar väldigt
mycket på politikerrollen och politikers vardag, känns detta som
ett väldigt bra tillfälle att sväva ut i några tankar utifrån
Abeles sommarprat.
1. Politik tar lång tid
Politik tar fruktansvärt lång tid.
Detta är ofta den största kritiken mot oss politiker, framför allt
när man pratar med ungdomar. Att politik tar tid är ingen vi ska
hymla med eller släta över. Vi har en lång demokratisk process med
utredningar och diskussioner innan ett beslut kan fattas. Att det
ibland går ett år från att en fråga lyfts till att beslut fattas
kan vara svårt att förstå och acceptera (och ja, ibland tar det
alldeles för lång tid) men det är nödvändigt för att beslut ska
kunna gå att genomföra.
2. Att vara politiker är ibland
häftigt men ofta ganska tråkigt, jobbigt och kallt
Det mest intressanta i Abeles
sommarprogram är den kritik han riktar mot sin egen partiledning och
kollegor, om att det sällan hörs något positivt bland politiker
och tjänstemän. Det klagas mycket, man varken hjälper, uppmuntrar
eller berömmer varandra. Det är sant. Att vara politiker är ett
smutsigt jobb. Ibland kan det vara häftigt, man får gå på
middagar, invigningar och träffa spännande människor, men oftast
är det tråkigt, jobbigt och kallt. Alla partier har sina inre
konflikter, konkurrensen är ibland stor, vänskap eller trevligheter
över partigränserna ses sällan som något positivt och i slutändan
är du ensam med dina högar av dokument att läsa in dig på, på
kvällar och helger...
3. Möjligheten för en enskild
politiker att påverka är liten
Politiken finns i en ond cirkel. Som
aktiv i utomparlamenteriska organisationer eller i facebookgrupper
förstår man snabbt att det är inom partipolitiken som besluten
fattas (så var det för mig när jag satt i region Skånes
ungdomsråd). När man sedan har gått in i partipolitiken inser man
att det är inom politikens politiska majoritet besluten fattas, och
när man väl är där inser man att det ändå är den som är högst
uppsatt som bestämmer. En enskild politiker har svårt att påverka.
Vi kan lyfta frågor på dagordningen, men det krävs alltid
uppbackning från parti/kommun/riksledning för att få det
genomfört.
4. En politiker har ingen fritid
En annan bestående känsla från
Abeles sommarprat är avsaknaden av ledig tid. Man får kämpa och
vara mycket bestämd om man ska lyckas hålla mer än en kväll ledig
i veckan. Privata helgaktiviteter måste ofta bokas in långt i
förväg om man inte vill riskera att just den helgen en vän vill
fira sin födelsedag redan är uppslukad av politik. Möjligheten att
spontant träffa väljare (eller vänner!) är näsan obefintlig,
framförallt för den som är fritidspolitiker och har ett riktigt
jobb också. Men det gäller även i högsta grad i riksdagen. Om det
är värt det? Tveksamt.
5. Politik är ett hantverk som kräver
erfarenhet
I Studio Ett (också det radions P1)
diskuterades Abeles sommarprat av en statsvetare och en moderat
partikollega. På frågan om en så ung person bör kunna bli vald
till politiker är statsvetaren tveksam. Politik är ett hantverk,
det är inget man lär sig över en eftermiddag. Procedurerna är
specifika (rätt som det är springer man in i en bestämd
kommunjurist...), man ska lära sig att förhandla och måste förstå
vad man måste läsa och inte. Jag tror att man bäst lär sig det
genom att lära av andra, genom att vara ersättare till en mer
erfaren politiker och på så sätt kunna gå lite bredvid och med
tiden få tyngre och tyngre uppdrag (om man vill ha det). Det är
lovvärt att en artonåring utan vidare tidigare erfarenhet av
partipolitik blir riksdagsledamot, men det är kanske inte helt
lyckat. Den uppbackning som Abele efterlyste i sitt sommarprogram
finns inte. När du är högst upp måste du kunna klara dig själv.
6. Det finns MÅNGA sätt att få
utlopp för sin vilja att framföra sina åsikter och påverka!
Vi är ganska fixerade vid
partipolitiken och det parlamentariska arbetet. Abele avslutade sitt
sommarprogram med att meddela att han inte ställer upp till
riksdagen igen, utan att han kommer söka efter andra arenor för sin
vilja att förändra. Vi pratar mycket om detta inom vänstern, att
det parlamentariska arbetet är en del i mängden och inte kronan på
verket. Folkrörelserna, de ideella föreningarna och
sammanslutningarna, medier, forskare och många andra grupper har sin
roll och plats i det demokratiska samhället. Förhoppningsvis hittar
Anton Abele sin nya roll någonstans där.
