Precis i början av 2012 hade Vänsterpartiet kongress, i Uppsala, landets andra finaste stad. Som väntat valdes Jonas Sjöstedt till partiledare. Och resten är historia, skulle man nästan kunna säga nu, en och en halv månad senare. Sjöstedt var min favorit ända sedan han på förra Almedalsveckan meddelade att han skulle ställa upp som partiledare. Jag lyssnade på honom i en försvarspolitisk utfrågning där i Visby förra sommaren, och gladdes av hans sätt att lugnt, sansat och säkert svara på frågor i ett ämne som för en vänsterpartist ibland kan bli ganska svårt.
Lugn och saklighet är egenskaper som jag uppskattar mycket hos en politiker. Om man därtill kan lägga humor och vilja att ta till sig nya arbetssätt, och ett intresse för att resa runt i landet – har man målat upp bilden av hur jag tycker att en politiker bör vara. Om Sjöstedt hamnar nära den bilden? Jo, det kan man nog säga med ganska stor säkerhet.
Vänsterpartiet går en ny tid till mötes. En mycket positiv och framåtblickande kongress, följt av en inledande månad där den nya partiledaren var i medierna nästa varje dag, har verkligen gett partiet och dess medlemmar en rejäl skjuts framåt. I Lund hade vi ett välbesökt och riktigt trevligt årsmöte för två veckor sedan. Nya medlemmar strömmar in och personer hör av sig för att ”aktivera” sitt medlemskap. Det är kul att vara vänsterpartist just nu!
(detta var för övrigt bloggens 500:e inlägg)
