Det är inte bara i partitoppen som det är nya personer på nya uppdrag. För några veckor sedan bytte jag och min partikamrat Mats Olsson plats i kommunpolitiken. Jag sitter numera i kommunstyrelsens arbetsutskott, ett uppdrag som skulle kunna beskrivas som att ”vara en av de åtta mäktigaste politikerna i kommunen”. Om man vill slänga sig med fina ord. En annan beskrivning skulle vara att sitta på möten mer eller mindre hela dagen varje måndag, och få ta del av diskussioner, utredningsresultat och nyheter i mycket tidigt skede, ofta innan många andra i kommunen. Och det är ju lite häftigt.
Men det betyder också ett mycket större ansvar. När det är möte, måndagar kl 13, har de enda förberedelserna varit egen inläsning, funderande och en timmes diskussion med socialdemokraterna och miljöpartiet över en lunch. Först på måndagkvällen har vänsterpartiet sitt kommunpolitiska möte (varje måndag kl 19, välkommen!) och då är det upp till mig att rapportera och hoppas på att jag hamnade rätt i mina tankar tidigare på dagen. Tack och lov fattar inte arbetssutskottet så många beslut, så loppet är inte kört om jag inte lyckats hitta precis rätt väg. Tror jag. Det har bara gått fyra veckor, så jag har inte riktigt koll. Alls. På något.
Och så innebär det ju mycket mer arbete. Eller mindre. Beroende på hur man ser det. Jag kallar mig numera ”heltidspolitiker, typ”, utan heltidslön. Jag får arvodering för mitt politiska uppdrag, men det är en bit från en heltidslön. Samtidigt är det svårt att göra så mycket annat och att kombinera ett sådant här politiskt uppdrag med ett jobb. Detta, politikerlivet, har varit ett återkommande ämne vid många middagar, fikor och något öldrickande senaste tiden. Jag kanske återkommer till det.
Summa summarum: Jag ska ta och blogga lite igen, tror jag.
