Om Anton Abele, politikens villkor och politikernas vardag

Idag var Anton Abele, moderat riksdagsledamot, sommarvärd i Sommar i P1. Lyssna på programmet. Abele inledde sin politiska aktivitet genom att starta en facebookgrupp mot gatuvåld för några år sedan. Efter valet 2010 blev han Sveriges yngsta riksdagsledamot någonsin. Facebookgrupper och luddiga budskap om fred och frihet är en diskussion i sig, och Abeles sommarprat är värd en egen diskussion.

Abeles en och en halv timme långa sommarprat innehöll, förutom en biografi med personlig kavalkad genom viktiga händelser i livet (som alla nya sommarpratare gör), en kritisk diskussion om politikerrollen och politikernas vardag. Den senare mynnade ut i att Abele berättade att han inte kommer att kandidera till ytterligare en mandatperiod i riksdagen.

Eftersom jag själv funderar väldigt mycket på politikerrollen och politikers vardag, känns detta som ett väldigt bra tillfälle att sväva ut i några tankar utifrån Abeles sommarprat.

1. Politik tar lång tid

Politik tar fruktansvärt lång tid. Detta är ofta den största kritiken mot oss politiker, framför allt när man pratar med ungdomar. Att politik tar tid är ingen vi ska hymla med eller släta över. Vi har en lång demokratisk process med utredningar och diskussioner innan ett beslut kan fattas. Att det ibland går ett år från att en fråga lyfts till att beslut fattas kan vara svårt att förstå och acceptera (och ja, ibland tar det alldeles för lång tid) men det är nödvändigt för att beslut ska kunna gå att genomföra.

2. Att vara politiker är ibland häftigt men ofta ganska tråkigt, jobbigt och kallt

Det mest intressanta i Abeles sommarprogram är den kritik han riktar mot sin egen partiledning och kollegor, om att det sällan hörs något positivt bland politiker och tjänstemän. Det klagas mycket, man varken hjälper, uppmuntrar eller berömmer varandra. Det är sant. Att vara politiker är ett smutsigt jobb. Ibland kan det vara häftigt, man får gå på middagar, invigningar och träffa spännande människor, men oftast är det tråkigt, jobbigt och kallt. Alla partier har sina inre konflikter, konkurrensen är ibland stor, vänskap eller trevligheter över partigränserna ses sällan som något positivt och i slutändan är du ensam med dina högar av dokument att läsa in dig på, på kvällar och helger...

3. Möjligheten för en enskild politiker att påverka är liten

Politiken finns i en ond cirkel. Som aktiv i utomparlamenteriska organisationer eller i facebookgrupper förstår man snabbt att det är inom partipolitiken som besluten fattas (så var det för mig när jag satt i region Skånes ungdomsråd). När man sedan har gått in i partipolitiken inser man att det är inom politikens politiska majoritet besluten fattas, och när man väl är där inser man att det ändå är den som är högst uppsatt som bestämmer. En enskild politiker har svårt att påverka. Vi kan lyfta frågor på dagordningen, men det krävs alltid uppbackning från parti/kommun/riksledning för att få det genomfört.

4. En politiker har ingen fritid

En annan bestående känsla från Abeles sommarprat är avsaknaden av ledig tid. Man får kämpa och vara mycket bestämd om man ska lyckas hålla mer än en kväll ledig i veckan. Privata helgaktiviteter måste ofta bokas in långt i förväg om man inte vill riskera att just den helgen en vän vill fira sin födelsedag redan är uppslukad av politik. Möjligheten att spontant träffa väljare (eller vänner!) är näsan obefintlig, framförallt för den som är fritidspolitiker och har ett riktigt jobb också. Men det gäller även i högsta grad i riksdagen. Om det är värt det? Tveksamt.

5. Politik är ett hantverk som kräver erfarenhet

I Studio Ett (också det radions P1) diskuterades Abeles sommarprat av en statsvetare och en moderat partikollega. På frågan om en så ung person bör kunna bli vald till politiker är statsvetaren tveksam. Politik är ett hantverk, det är inget man lär sig över en eftermiddag. Procedurerna är specifika (rätt som det är springer man in i en bestämd kommunjurist...), man ska lära sig att förhandla och måste förstå vad man måste läsa och inte. Jag tror att man bäst lär sig det genom att lära av andra, genom att vara ersättare till en mer erfaren politiker och på så sätt kunna gå lite bredvid och med tiden få tyngre och tyngre uppdrag (om man vill ha det). Det är lovvärt att en artonåring utan vidare tidigare erfarenhet av partipolitik blir riksdagsledamot, men det är kanske inte helt lyckat. Den uppbackning som Abele efterlyste i sitt sommarprogram finns inte. När du är högst upp måste du kunna klara dig själv.

6. Det finns MÅNGA sätt att få utlopp för sin vilja att framföra sina åsikter och påverka!

Vi är ganska fixerade vid partipolitiken och det parlamentariska arbetet. Abele avslutade sitt sommarprogram med att meddela att han inte ställer upp till riksdagen igen, utan att han kommer söka efter andra arenor för sin vilja att förändra. Vi pratar mycket om detta inom vänstern, att det parlamentariska arbetet är en del i mängden och inte kronan på verket. Folkrörelserna, de ideella föreningarna och sammanslutningarna, medier, forskare och många andra grupper har sin roll och plats i det demokratiska samhället. Förhoppningsvis hittar Anton Abele sin nya roll någonstans där.  

Påväg till Almedalen!

Jag åker till Almedalen, politikerveckan i Visby, för tredje året i rad. Det här året är vi ett än större gäng än förra året: 6 personer, alla med bakgrund i studentkårsvärlden. Det lär bli en del fokus på utbildnings- och högskolepolitik. Den mest refererade händelsen hittills i vår lilla delegation är att Högskolan Gotland i början av veckan (1 juli) blir Uppsala universitet Campus Gotland istället!

Vi kommer campa, som vanligt, på Norderstrands camping. Denna gången i ett stort sexmannatält (som vi ska sätta upp i mörkret runt midnatt). Det kommer bli najs! Vi lyxar till det med att ha bilen med över, och hoppas kunna ta oss utanför Visby första eller sista dagen för att göra något annat än politikhysteri. 

Även det här året har jag valt att åka till Almedalen på egen bekostnad, och inte med den delegation som Lunds kommun skickar. En stor delegation av politiker och tjänstemän till en total kostnad på 450 000 kronor (boende, resor och arrangemang). Jag och Vänsterpartiet har motsatt oss kommunens deltagande eftersom det är mycket dyrt och mycket oklart med vilket syftet är (förutom att "vara med" och "visa upp sig"). 

Men trots det är det fantastiskt kul att åka till Visby den här veckan! Det hålls seminarier om precis allting, alla ministrar, opinionsbildare, föreningar och journalister är på plats. Det händer saker i varje gathörn och man får tillfälle att lyssna live på alla partiledare. Dessutom, ej att förglömma, frukost, lunch och mingelmiddag på olika seminarier! 

Jag ser helt enkelt fram emot en riktigt rolig semestervecka! 

Viktigt att detaljstudera programmet! 

Ungdomsinflytande runt en grillplats

Vårens sista politiska möte hölls runt en grillplats i Skrylle. Ungdomstinget hade isländska vänner på besök, från ett ungdsomsråd i en liten ort strax utanför Reykjavik. De hade varit i Lund en vecka och avslutade med en natt i stuga i Skrylle. Vi var två politiker som var inbjudna som underhållning vid lunchen!

Staden som de isländska ungdomarna kom ifrån var ungefär i samma storlek som Dalby, och möjligheten att komma de styrande politikerna nära var stor. De hade ofta möten med borgmästaren och upplevde att det de ville säga gick fram och att de blev hörda. I en stad av Lunds storlek är detta lite svårare. Vi pratade lite om vilka olika prioriteringar som en politiker måste göra när det gäller att ha kontakt med folk (ska man t.ex. satsa på att träffa grupper man redan står nära eller ska man träffa grupper som man inte känner sedan tidigare?), om det här med att vara heltidspolitiker eller fritidspolitiker och vilka olika konsekvenser det får och om olika sätt att göra sig hörd. 

I Lund har vi ett fantastiskt Ungdomsting som vi är mycket stolta över, men vi har ibland tendensen att luta oss tillbaka och bli alltför nöjda och stolta. Lundaungdomarna har skickat in ett förslag om att sänka åldern för medborgarförslag (som nu är 16 år), vilket är vettigt. Kanske är 12 eller 13 år bättre. Vi måste också bli mycket bättre på internet och sociala medier i kommunen: så att handlingar till möten läggs ut och information sprids på ett sätt som lätt når fram till ungdomar. Det finns en del att göra. 

65 miljoner mer till skolan än borgarna!

Kommunfullmäktiges budgetmöte rullar på. Tidigare idag hade vi ett par timmars debatt om skolan. Vanligtvis brukar skoldebatten ligga sist på kommunfullmäktiges tvådagarsmöte, vilket har kritiserats många gånger. Skolan är ju ett område som Lunds politiker ofta och gärna diskuterar, skolan i Lund har ju ett "starkt varumärke" i utbildnings-Sverige. Därför har vi det här året kastat om ordningen bland nämnderna, så att skolorna kommer först. Mycket bra! Vi fick därför en pigg skoldebatt, till skillnad från den lite trötta debatt som det innebär att prata skola fredag kväll.

Det är kul att vara skolpolitiker i Lund, såklart. Vi har skolor med gott rykte, landets högsta andel elever.  med högskolebehörighet, överlag mycket goda resultat och engagerade välutbildade lärare. Vänsterpartiets budget innebär 65 miljoner mer till skolan i Lund än den borgerliga budgeten. Det är fasligt mycket pengar. I debatten hördes borgerliga röster om att "pengar inte är allt", "mer pengar innebär inte nödvändigtvis bättre kvalitet och resultat". Det är en intressant diskussion, som visar på olika sätt att se på det här med pengar. Vad är egentligen pengar? Pengar för mig är anställda. Ett visst antal pengar kan delas upp i ett visst antal löner, som betyder ett visst antal anställda. Mer pengar ger alltså mer anställda. Ett ökat antal vuxna i skolan är nödvändigt. Det ger inte bara möjlighet att minska barn- och elevgrupper utan ger även lärarna en bättre arbetsmiljö. Fler lärare i skolan innebär en större trygghet för lärare när de är lediga för fortbildning, då det finns bättre möjlighet för redan involverade lärare att ta över klasser och lektioner istället för tillfälliga vikarier. På så sätt minskar en del av stressen för lärarna samtidigt som fler möjligheter till fortbildning öppnas. Samma resonemang kan användas på andra uppgifter, som handledning av lärarstudenter och nya lärare.

Ja, det är väldigt trevligt att vara skolpolitiker i Lund. Men det är också en utmaning. Våra gymnasieskolor är fulla, en diskussion pågår om en eventuell framtida femte gymnasieskola. Gymnasiefriskolorna i Lund går ganska dåligt, med låga ansökningssiffror. Risken är stor att fler skolor stoppar sin antagning eller till och med  lägger ner/säljs vidare (så som hände med Lunds John Bauer-skola nyligen). Våra gymnasieskolor är också väldigt segregerade. Tre av fyra skolor har nästintill bara teoretiska program och en av fyra nästan bara praktiska. Det är verkligen inte bra och något vi verkligen måste se över och förändra, och ett ärende om det  kommer upp på utbildningsnämnden till hösten.

Våra satsningar på 65 miljoner kronor mer till skolan än den borgerliga budgeten är välbehövliga för att förstärka den redan goda kvaliteten i Lunds skolor.

65 miljoner mer än borgarna till skolan!

Kommunfullmäktiges budgetmöte rullar på. Tidigare idag hade vi ett par timmars debatt om skolan. Vanligtvis brukar skoldebatten ligga sist på kommunfullmäktiges tvådagarsmöte, vilket har kritiserats många gånger. Skolan är ju ett område som Lunds politiker ofta och gärna diskuterar, skolan i Lund har ju ett "starkt varumärke" i utbildnings-Sverige. Därför har vi det här året kastat om ordningen bland nämnderna, så att skolorna kommer först. Mycket bra! Vi fick därför en pigg skoldebatt, till skillnad från den lite trötta debatt som det innebär att prata skola fredag kväll.

Det är kul att vara skolpolitiker i Lund, såklart. Vi har skolor med gott rykte, landets högsta andel elever.  med högskolebehörighet, överlag mycket goda resultat och engagerade välutbildade lärare. Vänsterpartiets budget innebär 65 miljoner mer till skolan i Lund än den borgerliga budgeten. Det är fasligt mycket pengar. I debatten hördes borgerliga röster om att "pengar inte är allt", "mer pengar innebär inte nödvändigtvis bättre kvalitet och resultat". Det är en intressant diskussion, som visar på olika sätt att se på det här med pengar. Vad är egentligen pengar? Pengar för mig är anställda. Ett visst antal pengar kan delas upp i ett visst antal löner, som betyder ett visst antal anställda. Mer pengar ger alltså mer anställda. Ett ökat antal vuxna i skolan är nödvändigt. Det ger inte bara möjlighet att minska barn- och elevgrupper utan ger även lärarna en bättre arbetsmiljö. Fler lärare i skolan innebär en större trygghet för lärare när de är lediga för fortbildning, då det finns bättre möjlighet för redan involverade lärare att ta över klasser och lektioner istället för tillfälliga vikarier. På så sätt minskar en del av stressen för lärarna samtidigt som fler möjligheter till fortbildning öppnas. Samma resonemang kan användas på andra uppgifter, som handledning av lärarstudenter och nya lärare.

Ja, det är väldigt trevligt att vara skolpolitiker i Lund. Men det är också en utmaning. Våra gymnasieskolor är fulla, en diskussion pågår om en eventuell framtida femte gymnasieskola. Gymnasiefriskolorna i Lund går ganska dåligt, med låga ansökningssiffror. Risken är stor att fler skolor stoppar sin antagning eller till och med  lägger ner/säljs vidare (så som hände med Lunds John Bauer-skola nyligen). Våra gymnasieskolor är också väldigt segregerade. Tre av fyra skolor har nästintill bara teoretiska program och en av fyra nästan bara praktiska. Det är verkligen inte bra och något vi verkligen måste se över och förändra, och ett ärende om det  kommer upp på utbildningsnämnden till hösten.

Våra satsningar på 65 miljoner kronor mer till skolan än den borgerliga budgeten är välbehövliga för att förstärka den redan goda kvaliteten i Lunds skolor.

Det är för mycket jippon

Den riktiga budgetdebatten är igång. Den inledande rundan blev mycket kortare än vanligt (bara 1,5 timme istället för en hel förmiddag), tack vare vissa "strukturförändringar". Vi har diskuterat oss fram till förändringarna bland partiernas gruppledare, just för att budgetmötena har varit (är) för långa och vi inte har hunnit med allt. Nu hinner vi med även kommunstyrelsens och den centrala budgeten för kommunkontoret innan lunch!

Vi i Vänsterpartiet började våra budgetyrkanden under de här två dagarna med att vara lite restriktiva. En av våra budgetsatsningar i den centrala budgeten är en indragning av "företagsstöd, jippon och lobbyism" Rubriken kanske är lite spetsig, "jippon" är ju inte precis ett positivt ord alltid. Vi tycker att kommunstyrelsen under den senaste tiden har varit alldeles för generös med bidrag och ekonomiska stöd till olika organisationer eller företeelser som många gånger är ytterst oklara med syfte och målsättning. "Mobile heights" och "Media evolutions" är två av dessa sammanslutningar som stödjer företag i största allmänhet. Det är träffar och nätverk och inspiration och... andra oklara värdeord. Ibland känns det som att vi pytsar in kaffepengar till fikaträffar där företagare träffas och ... ja... pratar med varandra. Vi vill hellre lägga dessa pengar på andra saker, som ger mer för flertalet av kommuninvånarna. En annan del av "jippona" är events som de ledande politikerna och tjänstemännen åker på. Två av de största eventen är Almedalen och Mipin (en internationell mässa för investeringar och byggande) dit ledande politiker och tjänstemän åker för att ... ja... prata med varandra och andra. Vi har också sedan tidigare gått emot en satsning på "InnoCarnivalen", en karnival om innovationer där vi istället för ett par dagars färgsprakande fyrverkeri vill ha mer långsiktiga och kontinuerliga satsningar på föreningslivet i Lund.

Kommunens samarbete med det privata näringslivet är viktigt. Precis som med alla andra medborgare och grupper bör kommunens politiker och tjänstemän ha goda kontakter och dialog med näringslivet. Kommunens främsta uppgift är att ha en riktigt bra offentlig verksamhet med bland annat skolor, samhällsbyggnad och planering, kollektivtrafik och kulturarrangemang. Detta är verksamheter som gynnar det privata näringslivet genom att bra välfärd lockar hit kommuninvånare som både kan vara anställda och/eller konsumenter i det privata näringslivet, en kollektivtrafik som gör att personer kan pendla till Lund för att arbeta och konsumera samt kulturarrangemang som också de gör Lund till en attraktiv stad. Det är detta Lund ska koncentrera sig på, inte stöd till flummiga "inspirationsträffar" eller event dit kommuntopparna får åka.

"Lund är en fantastisk stad! Bäst i landet!"

Hur många hade satsat pengar på att folkpartiet skulle inleda sitt budgetanförande med orden "Lund är fantastiskt"? Det verkar som om inledningen, och kanske hela anförandet, återupprepas varje år. Copypaste om hur bra det är i Lund, hur bra folk mår, hur duktiga folk är och hur många priser Lund vinner varje år. En lång uppräkning av vad vi blivit bäst i sedan förra budget-mötet, bland annat "bästa värmepumpskommun", något som ofta möts av lite fnitter när det nämns.

Jag älskar att bo i Lund, verkligen. Jag kommer förmodligen aldrig bo någon annanstans. Av många olika anledningar: kreativiteten, viljan, historian, litenheten, närheten. Jag har bott här hela mitt vuxna liv. Men Lund är också en kluven stad. Vid sidan om alla högutbildade, studenter med framtidshopp och politiker som slår sig vid bröstet finns också en förtvivlan. Bredvid de högutbildade finns de som känner att de har valt fel utbildning men som har svårt att byta riktning när vuxenutbildningen är begränsad och CSN-månaderna har tagit slut. Vid sidan om universitetsstudenterna finns de ungdomarna som inte vill gå högre utbildning, och som ses på med viss skepsis (om man ska uttrycka sig fint) från universitetslundaborna. En ungdom som inte börjar plugga på universitetet och därmed inte får det värdefulla studentlegget och studentbostaden, tvingas flytta från staden i jakt på bostad. Kanske till en stad med en större mångfald och förståelse för att högre utbildning inte är människans viktigaste mål i livet. Och vid sidan om politikerna som slår sig för bröstet finns de hemlösa, flyktingarna som vi inte kan ta emot på grund av bostadsbristen, förskolebarnen vars barngrupper nu ökar igen och de äldre och funktionshindrade som tvingas välja ett privat alternativ för vård och omsorg i avsaknad av kommunala alternativ.

Lund är en fin stad, men många gånger långt ifrån fantastisk.

"Utanför budget-mötet pågår livet som vanligt"

Inledningsanföranden i budgetkommufullmäktige är igång! Varje parti har 12 minuter på sig att presentera sin budget och sina visioner.

"Utanför lever folk sina riktiga liv i två dagar", sa kommunstyrelsens ordförande (m) i sitt öppningsanförande. Här inne sitter det 100 nördar instängda i 20 timmar. Tur att det regnar ute.

Moderaterna inledde med att släppa en liten överraskning. De borgerliga partierna kommer lägga in ytterligare ett par miljoner till lärarlönerna, något som de verkar ha kommit på de senaste tre veckorna. Det räcker inte, men det är såklart bra att de har tagit sitt förnuft till fånga och ser att resurserna i skolan inte räcker.

Socialdemokraterna redovisar tre tydliga satsningar för en aktiv arbetsmarknadspolitik. Satsningar för fler arbeten genom ökade resurser, en aktiv näringslivspolitik och fortsatt förstärkning av utbildning, på alla nivåer. Precis en sådan politik som Lund behöver för ökad rättvisa och välfärd.

Två dagars kommunfullmäktigebudgetmöte

Mitten av juni. Maj och juni är alltid de värsta månaderna. Inte nog med att jag jobbar i en organisation som lever i akademiska år, där juni avslutar året med allt vad det innebär, så har också kommunpolitiken samma årscykel. Kommunfullmäktiges budgetmöte i mitten av juni både avslutar och inleder året. Det är minst sagt hektiskt.

Vi började för en halvtimme sedan och har tagit oss igenom moderaternas inledningsanförande och lyssnar nu på socialdemokraterna. De inledande anförandena, som i år har begränsats både i tid och i form (kortare inlägg och inga repliker förrän efter alla anföranden är slut).

Jag måste erkänna att jag är minst sagt opepp, nästan likgiltig, inför det här budgetmötet. Det är mitt åttonde budgetmöte, åtta år med borgerligt styre, och det känns inte som det kommer något nytt! Alla partierna hyllar Lund ("fantastisk", "unik", "himmelriket på jorden") och konstaterar såklart att motståndarna skulle förstöra allt och driva staden till sin avgrund. Jag kan inte riktigt uppbåda energi för detta. En borgerlig budget är visserligen alltid en katastrof och något som är lätt att skjuta i sank. Men det kommer ju inte något nytt!

Ge oss våra 96 miljoner, annars...!

Kommunens budgetarbete är igång. Det innebär nedskärningar. Överallt. På alla verksamheter.

Det är inte jätteroligt att sitta på budgetberedning med kommunstyrelsens arbetsutskott i flera dagar. Varje nämnd kommer och presenterar sin budget för 2014. 45 minuter får de för att presentera hur läget ser ut nu, vad de behöver nästa år och vilka stora utmaningar de ser. Även om det såklart är otroligt intressant att få höra vad alla nämnder gör och se vad allt kostar, så är det samtidigt en väldigt deprimerande upplevelse. Det blir nämligen nedskärningar över hela linjen.

[Eller ”anpassningskrav”, som Kultur- och fritidsnämndens folkpartistiska ordförande lite skämtsamt kallade det. ”Anpassningskrav till en mindre budget, och vi lever såklart upp till kraven!”, som om det är en tävling om vem som kan ”anpassa” sin budget bäst till kraven på nedskärningar. En tävling om vem som är bäst i klassen på att skrota ”onödig” verksamhet.]

Priser och löner ökar...

Varje år räknat konjunkturinstitutet, en statlig myndighet, på hur mycket löner och priser kommer stiga de kommande åren. Varje år kostar saker lite mer och lönerna stiger lite. Detta påverkar alla, oss vanliga människor (vi, dock ej studenterna, tjänar lite mer, men får också betala lite mer i hyra), företagen (det kostar lite mer att köpa in saker att sälja och lönerna för de anställda ökar lite) och såklart kommunen. Kommunen köper en massa saker, allt från skolmat till blommor att plantera ut i parkerna, och har massor av anställda som ska ha löner.

... med 2,4 %...

Konjunkturinstitutet har räknat ut att priser och löner kommer stiga med i genomsnitt 2,4 % nästa år. Det betyder att alla verksamheter måste ha minst 2,4 % mer i budget för att kunna köpa lika mycket saker och ha lika många anställda. 2,4 % på kommunens kostnader på 4 miljarder är 96 miljoner. Så mycket måste kommunen satsa för att behålla verksamheten på samma nivå. Men kommunen har inte så mycket pengar.

... men nämnderna får bara 1 %...

Den borgerliga majoriteten struntar i konjunkturinstitutets 2,4 %. Eller ja, de tror nog på siffrorna, men de väljer att bortse från dem. Man skulle kunna säga att de väljer att flytta till en parallell verklighet. En verklighet där löner inte stiger och priser inte ökar. Istället väljer borgarna att ge alla nämnder bara en enda procent (1 %) för att täcka ökade löner och priser.

... och hur klarar man sig då?

En enda procent. Istället för två komma fyra. Vad händer då? Ja, det är ju ganska logiskt egentligen. Det kommer inte finnas tillräckligt mycket pengar för att betala ut alla löner och köpa samma saker som tidigare. Och vad händer då? Jo, då blir det nedskärningar, över hela linjen. Överallt.

I mitten av maj kommer den borgerliga majoritetens budgetförslag. I mitten av juni beslutar kommunfullmäktige om budgeten för 2014. Först då vet vi hur allvarligt läget egentligen är.

Men, njut nu av solen och ta ett par djupa andetag vårluft! Försök att inte tänka på de större barngrupperna i förskolan eller de mer stressade besöken av hemvården hos kommunens äldre...