lördag, januari 26, 2013

Samtalstonen i politiken, en fråga om relationer och förtroende

Lite då och då har kommunfullmäktige "demokratidag", en dag med fortbildning för ledamöterna. Förra gången åkte vi på utflykt i östra delen av kommunen, allmänt kallad "byarna", och åt lunch på regementet P7, och denna gången hade vi seminarium om "samtalstonen i politiken". Under förra året gick debattvågorna stundtals höga i kommunfullmäktige-debatten och en diskussion om just samtalston ansågs vara på sin plats.

Samtalstonen i politiken. Den tåls verkligen att tänka på, ur en massa olika perspektiv:

- Hur pratar vi med varandra i talarstolen?
- Genom sociala medier?
- I kaffepausen (om vi alls pratar med varandra över partierna då)?
- Internt i våra partier?
- Med väljarna och medborgarna?

För pratar, det gör vi. Massor...

Diskussionen leddes av Agneta Blom, forskare på Örebro universitet, utifrån ett material som tagits fram av Sveriges kommuner och landsting, SKL. Vi fick se några filmer som visar på vanliga situationer i de politiska samtalen, och diskutera dessa utifrån olika scenarier. Titta och fundera själv! http://www.skl.se/vi_arbetar_med/demos/demokratiutveckling/seminarier_och_utbildning_demokratiutveckling/interaktiv_utbildning/samtalstonen_i_politiken

Och hur pratar vi med varandra i talarstolen då? Och i fikarummet? Det är så väldigt olika. Jag är skolad i ungdomsförbundet Ung Vänster, där samtalstonen stundtals var väldigt hård. Då var vi överens om att vår roll inte var att bli kompis med de andra ungdomsförbunden och inte hänga med dem efter debatter. På bokbord skulle vi vara tydliga med att vi inte stod där för att det var skoj utan för att vi hade ett budskap som skilde sig från många andras.

När jag blev invald i kommunfullmäktige förändrades min syn på politiken och relationen till andra partier. I början var det viktigt för mig att vara en bra representant för mitt parti. Jag klädde upp mig och var noga med hälsningsritualerna (man tar i hand med alla på alla möten...) och vara trevlig. Jag är väldigt glad för att jag gjorde det, för det grundlade bra relationer med många politiker ur andra partier. En person som man har en bra relation med och en positiv bild av är det mer sannolikt att man också kan ha ett bra samtal med, även i talarstolen. Risken att man säger elaka saker till personen som man precis haft en trevligt samtal med över en kopp kaffe är helt enkelt mindre.

För jag tycker att man ska vara trevlig. Man vinner ingenting på att provocera, någonsin. En person som blir provocerad blir arg, och man säger saker som man inte har tänkt eller borde säga. Det gynnar inte mig om jag provocerar en motståndare till att, låt oss ta ett exempel, dra "kommunist-kortet". Jag måste då försvara mig och fokus flyttas från det jag vill ha sagt till det försvarstal som jag måste hålla. En sådan situation förstör det politiska samarbetet framöver, vilket såklart är viktigare att tänka på för ett stort parti än för ett litet som vänsterpartiet. Men även vänsterpartister vill kunna förhandla och kompromissa med motståndarna ibland.

Politik handlar om förtroende, och jag tror att man har bättre förtroende för en person som håller sig trevlig, lugn och sansad, än en som inte gör det. Visserligen förväntar sig säkert vissa av mitt partis väljare att jag ska skälla ut borgarna i debatter (borgare är ju ändå borgare...), men jag tror mer på att visa på skillnaderna i våra olika synsätt och helt enkelt låta folk välja. Det tror jag fungerar bäst om man är trevlig och lugn, inte provocerar och inte attackerar varandra på ett personligt plan.