torsdag, juli 25, 2013

Om Anton Abele, politikens villkor och politikernas vardag

Idag var Anton Abele, moderat riksdagsledamot, sommarvärd i Sommar i P1. Lyssna på programmet. Abele inledde sin politiska aktivitet genom att starta en facebookgrupp mot gatuvåld för några år sedan. Efter valet 2010 blev han Sveriges yngsta riksdagsledamot någonsin. Facebookgrupper och luddiga budskap om fred och frihet är en diskussion i sig, och Abeles sommarprat är värd en egen diskussion.

Abeles en och en halv timme långa sommarprat innehöll, förutom en biografi med personlig kavalkad genom viktiga händelser i livet (som alla nya sommarpratare gör), en kritisk diskussion om politikerrollen och politikernas vardag. Den senare mynnade ut i att Abele berättade att han inte kommer att kandidera till ytterligare en mandatperiod i riksdagen.

Eftersom jag själv funderar väldigt mycket på politikerrollen och politikers vardag, känns detta som ett väldigt bra tillfälle att sväva ut i några tankar utifrån Abeles sommarprat.

1. Politik tar lång tid
Politik tar fruktansvärt lång tid. Detta är ofta den största kritiken mot oss politiker, framför allt när man pratar med ungdomar. Att politik tar tid är ingen vi ska hymla med eller släta över. Vi har en lång demokratisk process med utredningar och diskussioner innan ett beslut kan fattas. Att det ibland går ett år från att en fråga lyfts till att beslut fattas kan vara svårt att förstå och acceptera (och ja, ibland tar det alldeles för lång tid) men det är nödvändigt för att beslut ska kunna gå att genomföra.

2. Att vara politiker är ibland häftigt men ofta ganska tråkigt, jobbigt och kallt
Det mest intressanta i Abeles sommarprogram är den kritik han riktar mot sin egen partiledning och kollegor, om att det sällan hörs något positivt bland politiker och tjänstemän. Det klagas mycket, man varken hjälper, uppmuntrar eller berömmer varandra. Det är sant. Att vara politiker är ett smutsigt jobb. Ibland kan det vara häftigt, man får gå på middagar, invigningar och träffa spännande människor, men oftast är det tråkigt, jobbigt och kallt. Alla partier har sina inre konflikter, konkurrensen är ibland stor, vänskap eller trevligheter över partigränserna ses sällan som något positivt och i slutändan är du ensam med dina högar av dokument att läsa in dig på, på kvällar och helger...

3. Möjligheten för en enskild politiker att påverka är liten
Politiken finns i en ond cirkel. Som aktiv i utomparlamenteriska organisationer eller i facebookgrupper förstår man snabbt att det är inom partipolitiken som besluten fattas (så var det för mig när jag satt i region Skånes ungdomsråd). När man sedan har gått in i partipolitiken inser man att det är inom politikens politiska majoritet besluten fattas, och när man väl är där inser man att det ändå är den som är högst uppsatt som bestämmer. En enskild politiker har svårt att påverka. Vi kan lyfta frågor på dagordningen, men det krävs alltid uppbackning från parti/kommun/riksledning för att få det genomfört.

4. En politiker har ingen fritid
En annan bestående känsla från Abeles sommarprat är avsaknaden av ledig tid. Man får kämpa och vara mycket bestämd om man ska lyckas hålla mer än en kväll ledig i veckan. Privata helgaktiviteter måste ofta bokas in långt i förväg om man inte vill riskera att just den helgen en vän vill fira sin födelsedag redan är uppslukad av politik. Möjligheten att spontant träffa väljare (eller vänner!) är näsan obefintlig, framförallt för den som är fritidspolitiker och har ett riktigt jobb också. Men det gäller även i högsta grad i riksdagen. Om det är värt det? Tveksamt.

5. Politik är ett hantverk som kräver erfarenhet
I Studio Ett (också det radions P1) diskuterades Abeles sommarprat av en statsvetare och en moderat partikollega. På frågan om en så ung person bör kunna bli vald till politiker är statsvetaren tveksam. Politik är ett hantverk, det är inget man lär sig över en eftermiddag. Procedurerna är specifika (rätt som det är springer man in i en bestämd kommunjurist...), man ska lära sig att förhandla och måste förstå vad man måste läsa och inte. Jag tror att man bäst lär sig det genom att lära av andra, genom att vara ersättare till en mer erfaren politiker och på så sätt kunna gå lite bredvid och med tiden få tyngre och tyngre uppdrag (om man vill ha det). Det är lovvärt att en artonåring utan vidare tidigare erfarenhet av partipolitik blir riksdagsledamot, men det är kanske inte helt lyckat. Den uppbackning som Abele efterlyste i sitt sommarprogram finns inte. När du är högst upp måste du kunna klara dig själv.

6. Det finns MÅNGA sätt att få utlopp för sin vilja att framföra sina åsikter och påverka!

Vi är ganska fixerade vid partipolitiken och det parlamentariska arbetet. Abele avslutade sitt sommarprogram med att meddela att han inte ställer upp till riksdagen igen, utan att han kommer söka efter andra arenor för sin vilja att förändra. Vi pratar mycket om detta inom vänstern, att det parlamentariska arbetet är en del i mängden och inte kronan på verket. Folkrörelserna, de ideella föreningarna och sammanslutningarna, medier, forskare och många andra grupper har sin roll och plats i det demokratiska samhället. Förhoppningsvis hittar Anton Abele sin nya roll någonstans där.