Det blir all in på kommunpolitik för mig den här hösten, alltså kommunpolitik som huvudsaklig sysselsättning och huvudsaklig inkomstkälla. Jag är alltså just nu heltidspolitiker, vilket ger mig väldigt blandade känslor. Under hösten kommer jag att lägga den största delen av min tid på att utföra mina politiska uppdrag i kommunstyrelsen, dess arbetsutskott, kommunfullmäktige och utbildningsnämnden med dess presidium, samt vara en av två "partiföreträdare" för Vänsterpartiet i Lund. Och jag som vanligtvis motarbetar det här med heltidspolitiker så mycket jag kan.
Egentligen vill jag jobba på ett riktigt jobb och vara politiker på fritiden. Men det är lättare sagt än gjort. Mitt nästan ett år långa vikariat på Lunds universitet gick ut den siste juni. Under sommaren har jag vridit och vänt på vad jag egentligen vill och orkar göra. Målsättningen har varit att söka jobb, men mina politiska uppdrag gör att jag är begränsad i mitt jobbsökande. För att överhuvudtaget ha möjlighet att gå på möten i den takt som krävs för de uppdrag jag har måste jag jobba i Lund (och gärna i centrala Lund). Transporttiden till möten på Stadshuset, Rådhuset och utbildningsförvaltningen får inte vara längre än en kvart. Mina politiska uppdrag kräver nästan 20 % tjänstledighet (på udda timmar), vilket gör att jag måste ha ett jobb som är skrivbordsbaserat och utan alltför många jobbmöten. Och så får det ju gärna vara roligt och inte alltför ansträngande, jobbet får inte bli ytterligare ett stressmoment vid sidan om politiken. Kombinationen av detta är ju inte helt lätt. Det finns jobb som funkar, men jag är ju inte ensam om att vilja ha dessa guldklimpar på arbetsmarknaden. Ett lärarjobb, som jag är utbildad till, fungerar inte alls med ovanstående kriterier...
Att jobba vid sidan om politiken har varit viktigt för mig senaste året. Ett riktigt jobb har gett mig en identitet som inte bara handlar om att vara "en ung duktig kvinna i politiken" utan också något annat. Jag vill kunna säga "jag jobbar på arbetsplats x men jag är också kommunpolitiker på fritiden" istället för "jag är politiker". Självförverkligandet i att ha ett riktigt jobb har varit viktigare det senaste året än vad jag trodde att det skulle vara när jag hoppade på vikariatet på universitetet förra sommaren. Det har inneburit stolthet, stabilitet, verklighetsförankring, riktiga arbetskamrater och såklart inkassering av vuxenpoäng.
Politiken är en smutsig bransch som jag helst inte vill vara i klorna på helt och hållet. Men nu är jag det ett tag framöver, och just idag känns det väldigt bra. Jag har privilegiet att bestämma helt och hållet själv över min egen tid, och kan, som idag, gå på ett morgonmöte, sedan åka iväg och spendera större delen av dagen med en vän, för att komma tillbaka till Lund och ha ett eftermiddagsmöte och ett kvällsmöte. Det är ju helt fantastiskt lyxigt ändå - fram till dess att man sitter här på partilokalen i november, och kämpar sig igenom en hel dag själv, utan arbetskamrater och knappt utan att prata med någon annan människa. Men det tänker vi inte på nu...
