tisdag, augusti 02, 2011

En och en halv vecka efter Utöya: Kraft och motivation att fortsätta kämpa

Det är många som har sagt och skrivit bra, viktiga och rörande ord om katastrofen på Utöya i Norge för snart två veckor sedan.

Det fasansfulla känslan i att vakna på lördagsmorgonen och höra de då förmodade dödssiffrorna på Utöya som var uppe i 80 personer satt i länge. Det är lätt att känna med de drabbade i den sorg, tomhet och hat som ungdomarna, familjerna och alla norrmän, oavsett om de identifierar sig med socialdemokratin och arbetarrörelsen eller inte. Det är lätt att förstå att chocken är lika stor i Sverige. Den svenska arbetarrörelsen har många likheter med den norska, och mitt eget ungdomsförbund, Ung Vänster, har mycket nära kontakter med vår norska motsvarighet, SU. Uttalandet "det kunde vara jag", har nog aldrig varit så träffande.

Jag har inte varit på många politiska ungdomsläger. Faktiskt bara ett enda, Ung Vänsters socialistiska festival i Grytgöl sommaren 2002. Vi åkte kontrabussen upp, en totalt livsfarlig gammal buss. Distriktsombudsmannen sov på golvet i mittgången hela resan. Jag var precis nybliven medlem, kanske inte ens medlem än, och åkte med en kompis. Det var bad och film och seminarier i tält. Jag kommer framförallt ihåg Mikael Wiehes uppträdande en kväll. Det var magiskt. Jag har tänkt på Grytgöl många gånger den senaste veckan.

Terrorattackerna mot Oslos regeringskvarter och Utöya var politiskt motiverade. Debatten om det högerextrema våldet som har förts sedan dåden var välbehövlig. Många debattörer har visat på risken att dra alldeles för snabba slutsatser, och slentrianmässigt lägga skulden på muslimer. Många av de uttalanden som har hörts från ledande norska politiker och ungdomar som var med på Utöya bör sparas för eftervärlden som förebilder för hur den politiska världen bör hantera denna typ av katastrofer: med ledord som mer öppenhet, mer demokrati och mer förståelse mellan människor. Att kunna tala om kärlek när hatet måste kännas så stort är starkt och beundransvärt.

Jag är otroligt stolt över den norska socialdemokratin och arbetarrörelsen. Det vi har sett och hört efter katastrofdagen tjänar som exempel för oss alla, och ger kraft och motivation att fortsätta vårt politiska arbete i arbetarrörelsens fotspår.