Jag hittade en gång (förmodligen på partilokalen eller Expen i Malmö) en utskrift av en artikel i tidningen Arbetet från 1905. Den är undertecknad J.A.H-n, med rubriken "Bort med nattvaket i möteslokalerna!". Då lördagsmorgonen ägnades åt att rensa papper (vad annars?) hittade jag den igen och konstaterade återigen vilka visheter som skrevs för mer än hundra år sedan:
(...)
Midt uppe i det brinnande intresset för sammanslutningens betydelsefulla sak, eldad af en mäktig viljekraft och därtill ung och frisk, tror man sig kunna trotsa allt, till och med naturens lagar. Efter ett hårdt dagsarbete går man på sin förening eller i sin loge och där håller man ut, ofta långt in på "småtimmarna, för att på morgonsidan söka stärka sina utmattade kropps- och själskrafter med ett par timmars orolig slummer. (...) Så går det ena kvällen efter den andra, ifall man tillhör många föreningar, har blifvit en "framskjuten" person och fått en hop förtroendeuppdrag.
(...)
Detta ständiga nattvak har redan lagt allt för många af våra bästa män och kvinnor i en för tidig graf. Så får icke ske. Vi samla icke dessa lefnadsfriska män och kvinnor omkring oss, ge dem ett mål att arbeta för och ett fast hopp på det godas seger, för att sedan tyst åse hur de vissna bort likt en blomma som mister näring.
(...)
Vi måste tänka på att reglera arbetet inom våra organisationer och förena det nyttiga med det nöjsamma på ett klokt sätt, så att hvarken kropps- eller själskrafterna skadas utan i stället utvecklas. Och framför allt måste vi söka att sätta en gräns för ett onaturligt nattvak som nu hotar alldeles förstöra det uppväxande släktet. Och så till sist en sak: må vi icke lägga allt arbete på några få. Det är redan många nog af våra bästa, som tillintetgjorts på detta sätt.
