Idag åker jag till Almedalsveckan i Visby igen - för sjunde året i rad! Årets delegation består av fem vänner, med den gemensamma nämnaren att vi alla har varit aktiva i studentkårer i olika städer och att vi alla är väldigt intresserade av politik och samhällsfrågor. I delegationen finns två aktiva politiker, de tre andra jobbar inom universitetssektorn. Vissa år har vi bott i tält, men det här året har vi kostat på oss en stuga på Norderstrands camping strax norr om Visby.
Som vanligt åker jag till Almedalen på egen bekostnad. En stor drös av politiker från Lunds kommun åker som en del av kommunens delegation. I år kostar kommunens deltagande, med boende, resor och hyra av lokaler för seminarier, hela 700 000 kronor. Otroligt mycket pengar. Vänsterpartiet röstar varje år nej till kommunens Almedalsresa (tillsammans med resan till fastighetsmässan Mipim).
Jag åker till Almedalen för att det är så väldigt roligt och intressant. Det finns tusentals seminarier att välja mellan, i alla möjliga olika ämnen. Långt ifrån allt handlar om det som vi oftast tänker på som politik, även om mycket kopplas till lagstiftning eller samhällsutveckling på olika sätt. Alla olika delar av samhället är på plats: De ideella organisationerna (stora som små), myndigheter, näringslivet och de politiska partierna. Det är ett otroligt stort och mångfaldigt utbud. De ideella organisationerna brukar synas mest, de har kampanjer som syns och hörs och anordnar massor av debatter, samtal och föreläsningar. PR-byråerna, de som en gång fick hela veckan att explodera i storlek, syns relativt lite. De har sina små ganska privata arrangemang som oftast kräver personlig inbjudan.
Flera av mina partikamrater har i år valt att inte åka till Almedalsveckan, eftersom det kommer vara en större närvaro av nazister än någonsin tidigare. Nazisterna är ett hot mot oss alla, men speciellt mot vissa personer och utsatta grupper, och måste bekämpas varje dag. Mina partikamrater som valt att bojkotta gör helt rätt, men jag tror också att det är rätt att åka dit. Visby får inte bli en spelplan för nazisterna fritt från motstånd, samtidigt som vi också gör motstånd genom att tydligt visa för arrangören att nazister inte är välkomna.
Under de sju år jag har deltagit har veckan förändrats rejält på en stor och viktig punkt: Alkoholen. Första året jag var där var det fritt fram på ett helt otroligt underligt sätt. Sedan tvingades även Almedalen börja följa lagen (tur det) och nu krävs det personlig inbjudan eller anmälan i förväg för de mingel där det serveras alkohol. På de stora minglen serveras inte alkohol alls, det har istället blivit ett uppsving för olika vanliga alkoholfria juicer och muster. Och såklart, den alkoholfria Almedalsdrinken!
Det som framförallt är så häftigt med Almedalsveckan är att det är så mycket folk, så många ämnen, så mycket pågång överallt (inte bara seminarier, det är liveradio, tv-inspelningar, filmvisning, teater, musik...) - som en blandning mellan festival och utställningsmässa. Och att nästan alla är där. Under en vecka hinner man se och lyssna på ministrar, religösa ledare, näringslivstoppar och försvarsledningen. Det är bara en enda gång om året detta händer, första veckan i juli i landets vackraste stad, Visby.
