De kränkta förtjänar en ursäkt

Danska tidningen Politiken ber om ursäkt. De har insett att de genom publiceringen av Muhammedkariakatyrerna för några år sedan kränkte många muslimer (och andra) världen över. Tidningen ber nu om ursäkt för kränkningen, dock utan att ångra sig eller lova att aldrig göra om det. Fair enough.

Oavsett politisk inriktning, åsikter om religion eller nivå av hat mot muslimer, borde ett ursäktande av en uppenbar kränkning av en stor grupp människor vara en okontroversiell handling. Erkännandet av en individs eller grupps känslor av kränkning, och individens eller gruppens egen rätt att definiera kränkning, är en viktigt del i antidiskrimineringsarbetet.

Men istället för att acceptera viljan att be om ursäkt och förstå motpartens känsla av kränkning, anser Sydvenskans Olle Lönneus* och Magnus Jiborn att Politiken borde fortsätta sitta och sura i ett hörn och med en dåres envishet hävda att ingen bör ta illa upp. Att be om ursäkt för en kränkning är ett erkännande för den en individs eller grupps känslor och upplevelser. Det är ett plåster på såren, som inte nödvändigtvis gör en materiell skillnad, men som är ett steg mot att återupprätta en brusten relation. En god jämförelse är påvarnas olika ursäktstal för katolska kyrkans historiska och nutida oförätter eller Illmar Reepalus möte med företrädare för Malmös judiska församling. Denna typ av ursäkter ger inte bara goodwill åt dem som uttalar dem, utan ger värdefull upprättelse för dem som känner sig kränkta.

Man behöver inte vara islamolog för att förstå profeten Muhammeds särställning för många troende och praktiserande muslimer, det räcker med att ha klarat sig igenom en a-kurs i religion på gymnasiet. Ändå valde Politiken att publicera bilder på profeten Muhammed som inte kan betraktas som annat än otroligt kränkande för en stor del av världens befolkning. Stick i stäv med liberalismens anda om att försvara den enskilda människan och dennas okränkbarhet förvägrar nu Lönneus och Jiborn de som känner sig kränkta en ursäkt. I sanning ett mycket underligt beteende.

Lönneus och Jiborn är kvar i barndomens sandlådeslagsmål, där de trots föräldrarnas uppmaningar vägrar att be om ursäkt för att de slagit sin granne i huvudet med en spade - utan att förstå att det i slutändan är de själva som inte får några lekkamrater. Men någon måste ju utgöra det dåliga exemplet, så att vi andra vet hur den moraliska måttstocken ser ut som vi själva kan mäta våra egna handlingar efter.

*Artikeln finns inte på nätet men publicerades i lördagens SDS med rubriken "Ologisk ursäkt - religiös satir självklar i en demokrati"