Efter Kungshusdiskussionen

Jag har det stora nöjet och privilegiet att vara aktiv i både kommunpolitiken och universitetspolitiken. Det senare genom kårerna vid Lunds universitet, på olika uppdrag de senaste två åren och nu som tillträdande kårordförande på en av Lunds numera 9 studentkårer: Humanistiska och teologiska studentkåren.

Det är väldigt intressant att verka i dessa båda politiska världar, eftersom de på en och samma gång är så lika, men ändå så olika. Idag och igår har jag suttit på sammanlagt fem timmars möte där en enda fråga diskuterades: lokaliseringen av filosofiska institutionen, den så kallade ”Kungshusfrågan”. Det är en svår och känslig fråga, men även om den är intressant i sig är den politiska hanteringen av frågan betydligt mer fascinerande.

Likheterna mellan kommunpolitik och universitetspolitik* är många. Högar av handlingar, långa möten, hierarkier och rangordningar, många tråkiga rutinärenden, balansen mellan ”politiker” och tjänstemän, m.m. Men det finns en otroligt stor och mycket intressant skillnad: samtalsklimatet.

Kommunpolitiken är hård. Positionerna är ofta låsta, det är mycket sällan något byter åsikt i en debatt och verkligen tar till sig av andras argument. Debatten i kommunfullmäktige är ofta en uppvisning av redan på förhand givna positioner och argument – man går upp i talarstolen och redovisar, bråkar lite, försöker trumfa varandra, men det ger sällan något reellt resultat. Så är det liksom.

Universitetspolitiken däremot, är otroligt spännande. Argumenten är inte givna sedan tidigare, positionerna är inte låsta och folk ändrar sig efter att ha lyssnat på andras argument – och svänger till och med i ställningstaganden fram och tillbaka i en debatt. Diskussionerna inom universitetspolitiken präglas verkligen av sin omgivning – de är väldigt akademiska. Lugna, sakliga (oftast), väl underbyggda argument, en vilja att lyssna till personer med andra åsikter och en reell möjlighet att ta till sig av vad andra säger och faktiskt ändra sig under pågående diskussion.

Avsaknaden av partier eller andra grupper i universitetspolitiken möjliggör egna ställningstaganden och därmed också snabba omvärderingar av egna och andras argument. Att majoriteten av de personer som jag träffar på dessa möten är professorer gör ju sitt för det akademiska samtalsklimatet, resonerande och de välunderbyggda argumenten. Samtidigt gör avsaknaden av partipolitik att man inte kan gömma sig bakom en uppsättning åsikter, och har därför också svårare för att se bakom åsikterna. Personen blir sina åsikter, och man kan gå från ett möte och tycka illa om en person man tyckte om från början. Det händer sällan i kommunpolitiken, paradoxalt nog. En moderat kommer med moderat-uppsättningen av åsikter redan från början, men med lite tur och god vilja kan man se personen bakom och kanske till och med tycka att det är en sympatisk människa. Gör man inte det tycker man lika illa om personen i slutet av mötet som i början.

Missförstå mig inte – jag tycker självklart om partipolitiken, annars hade jag ju inte varit kommunpolitiker. Jag tycker inte att vi ska ha en massa politiska vildar som springer runt och är opålitliga. Jag vill kunna komma till ett möte och veta vad de andra på mötet tycker, typ, från början, och veta att varken dem eller de mina kommer att göra några tvärvändningar (även om det händer kommunpolitiskt också).

Men jag tycker det är otroligt skönt att då och då få sitta på möten där man faktiskt kan resonera på ett lugnt, akademiskt och sakligt sätt runt sina argument, även när det handlar om mycket svåra frågor. På så sätt är universitetspolitiken ett andningshål, där jag lär mig väldigt mycket om pragmatism och vikten av att lyssna på andra. Därmed inte sagt att jag vill dricka kaffe och äta småkakor med moderaterna och resonera kring motorvägsbyggande på samma sätt, men ibland är det lite lockande att ta en öl med en folkpartist och faktiskt prata politik på riktigt, på ett lugnt, sakligt och akademiskt sätt. Det kanske är något för en sen kväll under valrörelsen?


*Universitetsintern politik, alltså inte utbildningspolitiska frågor som initieras av departementet eller högskolverket.